Idag hade du din begravning, kl 11:00 i Litslena kyrka. Jag hade inte modet att ta mig dit. Och jag vet att jag kommer ångra det.

Men...

 

Jag tror inte jag riktigt har insett det här ännu. 

Att du inte finns här längre. Jag tror inte jag riktigt vill inse.

Linus, jag har känt dig ända sen jag var 3, du var min första vän.
Jag har insett att under det här 13 åren jag känt dig, så har jag ibland vart tjafsig och så. Men du har inte vart negativ tillbaka alls. 

Sista gången jag såg dig var nog hemma hos Sanna. Några dagar innan jag skulle åka till Taiwan och precis samma dag jag kommer hem fem veckor efter, ett tag efter midnatt påväg hem från Lukas får jag beskedet att du lämnat oss. Jag tror jag aldrig mått så dåligt, den värsta känslan man kan få.

Och nu skulle jag kunna skriva i flera timmar hur underbar människa du är. Men det gör mig bara mer ledsen. Det finns såklart massa andra saker jag också skulle vilja skriva, men det tänker jag verkligen inte göra på bloggen.

Jag antar att det inte längre kommer bli några mer historier om när vi var små skitungar, om hur gangster jag alltid va eller "Sluta vara så negativ Emelie"

Men Linus, du var legendarisk.